söndagen;

Vaknade med en ledande söndagsångest men bestämde mig nästan innan jag slog upp ögonen att idag skulle något annat ske. Före elva stod jag startklar i löpartights, kompressionssockor och ulltröja. Joggade ner till flöibanestationen. Där startar stigningen upp till flöifjellstoppen, något mer än trehundra meter senare. I början är det brantast och en del trappor och efter 600 meter tog pusten slut och jag stannade i tre sekunder och kände mig sämst. Gårdagens förtäring av alkohol och förkortade sömntid gjorde sig påmind. Tog fart igen och fortsatte, uppför, uppför, uppför. Det var helt jävligt. Jag ville ge upp efter två kilometer. Två kilometer av upp, upp, upp, i en hastighet som kändes omkörningsvänlig för sköldpaddor. Jag hamnade bakom ett turlag om cirka femtio personer och ville ge upp lite till, kom ned i gång ett par tio meter. Fick ilska.  Började springa igen. Kuta. Spurta. Jag skulle förbi det där gänget. Uppför. Om inte alla svängarna var så himla energikrävande och så extra mycket branta. Jag spurtade vidare och "ursäkta, unskyldade"- mig genom hela folkmassan. Och så var jag uppe. Som om ingenting. Och allt jävligt kändes bara jävligt bra. JÄVLIGT bra. Jag joggade vidare mot toppen, spurtade när jag visste att jag skulle orka upp och fram hela vägen mot utsiktsplattan. Kollade tiden. 24 minuter. DUNDERHONUNG i mina ben. Skitnöjd.