Om höns

Just nu är jag helt inne i romanen "äta kött" av Jonathan Safran Foer och jag måste erkänna att den sätter sina spår.

Idag vaknade jag 03:30 och kunde INTE somna om. Jag låg och grubblade på det här med höns och hur de far illa.

Speciellt värphöns har det dåligt men också såklart höns som ska bli mat råkar ut för inhuman slakt och dåliga levnadsförhållanden. 

 

Visste ni att tupphöns som föds på en äggfarm inte får leva?  I USA finns det två sätt att göra sig av med dem. Antingen sugs de upp i ett rör och landar på en elektrifierande platta som chockar dom i bästa fall till döds eller så hamnar de, levande, i en stor container där de svagaste trampas till botten av de starkare. 

Visste ni att värphöns egentligen mest värper på våren? Människor reglerar detta numer genom att beröva hönsen ljus och mat en tid. De får alltså svälta i mörker så att de ska "tro" att det blir vår när lamporna tänds och maten kommer fram.

Visste ni att värphöns bara får leva i ett år för det är då de värper mest? Det andra året sjunker äggtillverkligen och det är därför som fågelkött är så billigt. Vad för mat är det man betalar för egentligen?

Jag har alltså varit vaken i fyra timmar klockan 07:18 och jag tänker att jag har lust att skaffa egna höns.

När jag bor tillräckligt stort vill säga.

 Inte i lägenhet och sådär.

Jag vill ha höns som får vandra omkring själva på gården ofta. De skulle ha en stor bur som de inte delade med alltför många, med varma sovplatser och stort sprättområde. 

 

Kanske skulle jag låna en tupp någon gång och få kycklingar. Små gula dunbollar att pussa på huvudet och som lever vidare när mamma dör. Tuppkycklingarna skulle få leva länge och bra, få massor med gos och god mat. Jag vill ha hönor som värper ägg när det är naturligt att värpa. Hönor som värper ägg som känns bra att äta.

... och jag skulle aldrig kunna äta kyckling igen. Av samma anledning som jag inte äter hund.