rädslor och envishet.

 

Jag, 11 år, på Öland. 

Apropå nakenhet så ska jag berätta en historia från min barndom.

När jag var liten köpte mina föräldrar en wakeboard till mig och min bror att åka på efter båten. Det var en blåsig sommardag med sol och semester. Efter tre försök klarade min starka och duktiga bror att komma upp på wakeboarden från vattnet och han åkte några varv runt sjön vi bodde intill. Jag satt spänd och glad i båten och väntade på min tur att försöka.

Vattnet var iskallt och wakeboarden kändes ohyggligt stor när jag spände den på mig. Jag fick vatten i näsan och det kändes om att flytvästen inte helt bar mig när fötterna var fastspända i den här saken som flöt framför mig. Jag satt fast kunde inte simma fritt. 

När pappa gasade upp båten spjärnade jag emot med benen och tog i allt vad jag orkade för att ställa mig upp, flera meter spjärnade jag tills benen skakade och gjorde ont och tillslut vek sig. 
Framändan på brädan sjönk under vattnet, jag rycktes ur bindningarna på brädan och landade i vattnet med ett hårt magplask som gav mig blåmärken överallt och huvudet dunkade. 

Det här hände flera gånger, många många fler än tre, och vi hade kommit bitvis långt, långt, långt ut i sjön när pappa tillslut frågade mig i vattnet där jag guppade omkring, arg som ett bi, med tårarna rullandes nedför kinderna och skakande blå läppar om vi inte skulle fortsätta försöka en annan dag. Han sa att vi kunde sluta för dagen och gå upp och värma oss.

Det enda jag hörde var att han uppmanade mig att ge upp.  Jag blev så arg att jag grät ännu mer. "JAG SKA UPP PÅ DEN HÄR SKITEN OM DET SKA TA MIG HELA DAN OCH SÅ SKA JAG ALDRIG MER SE PÅ DEN" vrålade jag, elva år gammal. Rösten, kroppen och läpparna skakade av utmattning, kyla och ilska på samma gång. Pappa kastade förskräckt åt mig linan ännu en gång och satte sig i förarsätet på båten. 

Och vet ni vad? 

Efter det kom jag upp! Jag klarade att åka ett varv runt sjön, släppte linan självmant så att jag kraschlandade in i vår brygga och var skitglad hela dagen. Pappa var jättestolt att jag hade vägrat ge upp och klarat av det. Jag åkte wakeboard massor av gånger den sommaren, jag lärde mig till och med att hoppa lite grann med den där saken och jag hade den absolut bästa tekniken av alla mina kompisar att komma upp från vattnet (senare började vi åka direkt från bryggan).

Jag kom att tänka på det här idag för att jag är så himla nervös inför mig personlig-tränar kurs som börjar på torsdag. De negativa tankarna snurrar runt, runt i huvudet och tar ifrån mig min sömn och koncentration överallt. Det är det där vanliga om att jag inte skulle klara av det, inte vara bra nog, göra bort mig, inte passa och allt annat du kan tänka dig att man kan oroa sig för innan en personlig- tränar kurs.

Och så ser jag det från ett annat perspektiv, varför ska jag oroa mig för att inte kunna nog, INNAN kursen börjar? Kanske ska jag oroa mig för det efteråt och kanske ska jag aldrig sluta vara rädd för att kunna NOG? Det är viktigt att vilja lära sig, att inte någonsin känna sig fullärd, viktigt att vara hungrig och aldrig någonsin mätt på att veta.

Jag tänker på hur min envishet alltid har räddat mig. Jag har aldrig klarat allt som jag har försökt första gången, men jag har klarat ALLT som jag har försökt!

...det är vad jag tänker nu. Och så känns det bättre.