Brev till mig själv:

Jag är en introvert person. En person som får energi av att vara ensam och blir psykiskt utpumpad av sociala sammanhang, utan att vara blyg. Det handlar om balans och har ingenting med människor i ens omgivning att göra när man behöver dra sig undan en stund.

Den här helgen är jag själv hemma när sambon har dragit på spontan fisketur och jag vet att det är precis det jag behöver just nu

Kom ihåg det här om dig själv:


När du bara vill sova.
När träningen känns jobbig. När träningen gör dig ledsen. När träning inte funkar.
När du vill gråta av ingenting.
När du inte klarar av en endaste människa. Inte ens den bästa du vet.
När alla som egentligen inte är det är idioter.

Så är det för att du inte har varit med dig själv på jättelänge, eller för lång tid.

Jag har alltså haft ett psykiskt sammanbrott av litet slag. Jag haft semester och har rest med ultrafin vän och sett skitbra saker. min bästa mamma och mormor har hälsat på mig i staden vid havet och jag älskar dom.

Hälsa kommer också innifrån och det är sjukt viktigt att lyssna på sig själv och sin kropp och lära sig att säga stopp och nej till det man vet att energin inte räcker till. Det är så otroligt lätt att ta sig själv för givet och bara åka med och tillslut inte få någon tid att vara med sig själv.

Idag har jag all tid. Jag har skämt bort mig själv med meditation, läsning, musik och lite för dyr mat.