Historien handlade alltså om mig, för den som inte förstod det innan. Kanske lite överdramatiserad, men antagligen inte, jag har varit med om att nå botten stressmässigt tidigare och är farligt bra på att övervärdera min egen tålighet av och till.
Idag är det något helt annat. Det är fortfarande en regnig, vanlig dag, men pressen är borta. Det finns en triangel, som Hannah visade mig när jag började träna med henne i höstas. De tre sidorna symboliserar Vila, kost och Motion. När hon visade mig triangeln såg hon allvarligt på mig och sa att om inte någon av sidorna finns med, så sitter den inte ihop. I mitten av triangeln står det hälsa.
Det jag har lärt mig av den här perioden är hur lätt den ena sidan, i mitt fall restitution, försvinner och hälsan rymmer ur sin tresidiga inhägnad. När jobbet och pressen jag sätter på mig själv för att vara den perfekta arbetskamraten, studenten, motionären och flickvännen går ut över det som jag mår bra av; träning, matlagning och kramar så är det dags att säga stopp till sig själv. Är det värt det att gå och stressa en hel dag på jobbet så att det inte finns energi nog till att träna så som man vill på kvällen, vart är värdet av arbetet någonstans? Pengar? vad är pengar värt när man gråter vid middagsbordet för att en känner sig sämst i hela världen, trött, glåmig, tråkig, ful och dum? Vart är värdet av träningen om det ska vara så hårt och krävande att resultatet går baklänges? Om inte musklerna får tid att bygga upp sig själv efter katabolt, nedbrytande tillstånd, vad är då meningen med någonting?
Note to self, och minns det här, jag och alla andra som missbrukat/missbrukar sig själv;
Utan restitution finns det ingen hälsa, utan motion finns det ingen hälsa, utan ett gott kosthåll finns det ingen hälsa. Minns också att utan ett gott kosthåll finns ingen motion eller restitution, utan restitution finns ingen god motion eller gott kosthåll och utan motion finns ingen restitution eller gott kosthåll.
Det är en balans, och den är svår att hitta om du väl har börjat vackla. Man måste hitta sin väg. Jag kämpar fortfarande.
För mig handlar det om att lägga ihop uppenbarelser. Jag hade min period när jag mätte min midja, tog långa promenader och noterade min vikt i dagboken varje dag. Dalarna var när vågen stod på 58 ena dagen och topparna när jag var nere på 55. Utan träning, utan mat levde jag ett smaaaalt men helsnurrigt sextonårsliv. Jag hade en lycklig period när jag var ung ung ung då jag inte brydde mig alls. Jag åkte massor av snowboard och åt precis vad jag hade lust på och hade nästan noll fokus på mat. Det trista var att jag aldrig, och jag menar aldrig, uppskattade god mat eller mat överhuvudtaget. det var bara något jobbigt som man var tvungen att göra, äta, som att gå på toaletten eller borsta tänderna innan man gick och lade sig och imellan allt måste så skedde livet, som var snowboard, skolan och massor av kompisar, att åka moped till stallet och äta bullar på loftet. Jag var jättefin och jag mådde bra.
Så hade jag en period när jag överdrev en smula. Fick upp ögonen för allt mumsigt som finns och hur lätt det är att stoppa det i sig. Vi var ute och reste och jag undrade tyst för mig själv när tullen skulle börja insistera på extraavgifter för min bakdel som växte sig större och tyngre för var dag av ice coffee och kycklingpajer och tortellinis och drinkar och underbara thailänska musslor, chiligrytor och matlagningskurser med tre frestande goda huvudrätter på bara fyra timmar.
Jag flyttade hem och jag upptäckte löpningen. Jag slutade äta bröd och pasta och ris och potatis en stund och levde på sallad och fisk, sallad och kött och massor av soppor och så mådde jag bra igen. Nu stänger jag inte ute något näringsämne alls. Jag äter regelbundet och jag försöker få i mig precis allt av vad kroppen behöver, för den behöver massor.
Faran i att veta för mycket är också att försöka för mycket. Mat ska vara naturligt, bra och gott, trots detta är mat inget som "SKA VARA", inte ytterligare ett stressmoment som måste klämmas in, vara nyttigt och se bra ut på bild. Balansen. Jag försöker. Och jag lär mig hela tiden. Det måste vi göra.
... Ibland så bara önskar jag att jag kunde förstå saker utan att behöva uppleva det sjuhundra procent varenda gång. Läkare behöver inte ha haft alla sjukdomarför att vara bra läkare. Personliga tränare ska inte behöva vara överviktiga, överstressade eller övertränade för att bli bra tränare. Också en note to self.
Med det börjar vi idag en ny vecka, jag ska ta hand om mig.
Ingen kommentarer:
Legg inn en kommentar